Tillbaka till index

15 km efter start på Polar Distans. Larizza och Khatanga i led, Jasjin och Natasha i point.

Efter många års tävlande på spritdistanser, ett stort antal fjällturer och några P-löp (100 km) satte vi upp ett helt nytt mål 2003 – att försöka genomföra SPHK: s långdistanstävling Polar-Distans 300 km. Denna tävling har beskrivits som den optimala utmaningen. Under de två tidigare år som tävlingen körst, hade många deltagare tvingats bryta tävlingen av olika anledningar. Skulle våra samojeder klara av att gå hela vägen mot mål? Villkoren var tuffa; all hjälp utifrån var diskvalificerande. En obligatorisk vila på 6 timmar och en obligatorisk veterinärkontroll var de enda förutsagda stoppen, sedan var det upp till varje ekipage att disponera krafterna på bästa sätt.

Träningen var målmedveten – innan jul hade våra hundar sprungit 1000 km, då mestadels på snö. Formen var bästa tänkbara inför säsongens första medeldistanstävling – Nordic Open 2 x 50 km. Dagarna före tävlingen drabbades hundarna av en mycket kraftig diarré med tillhörande kräkningar vilket naturligtvis betydde att starten fick ställas in för vår del.

Nästa tävling på schemat var norska P-löpet, en tävling som är 100 km non stop. Hundarna hade återhämtat sig väl efter magsjukan och i bästa tänkbara väder körde Nisse med våra 10 vuxna samojeder hem segerpokalen i öppenklass. En härlig känsla och en bra bakgrund inför Den Stora Utmaningen.

Måndagen den 10 mars. Vi anländer till Särna Camping, får en perfekt plats att sätta upp alla våra hundar, inkvarterar oss i vandrarhemmet som fungerade som en studentkorridor. Ett mycket trevligt boende med en gemenskap som torde vara SPHK när klubben är som bäst. Bangenomgång måndag kväll, det var första gången som kartan presenterades och planerna sattes i gång hur långa körpass man skulle ta, var det bäst att rasta ordentligt vid varje checkpoint? Totalt under loppet var det 5 checkpoints, den första efter 50 km (Mörkret), nr 2 efter ytterligare 90 km (Off road), nr tre efter 60 km (Lövhögen), nr 4 efter 50 km (Fjätan) och slutligen den 5:e efter 65 km som mest fungerade som en förvarning till målet, men det fanns tillgång till vatten och man hade möjlighet att lämna en hund där om så skulle behövas.

Tisdagen den 11 mars. Pulka-ekipagen startade gemensamt på Särnasjön kl 09.00. En viss spänning spred sig över fältet när alla gav sig iväg. Hundarna kämpade i bredd för att hitta till huvudspåret, efter några minuter var alla startande borta ur synfältet. Nu gick den mesta tiden åt till att förbereda morgondagens start. Tassar och klor kontrollerades en sista gång, hundarna vattnades upp ordentligt, släden kontrollpackades. Veterinären besiktigade alla hundarna, böjde på handlovar, klämde på trampdynor, kontrollerade slemhinnor m.m m.m. Tävlingsdomaren tittade igenom packningen; jodå, allt var med: tält, sovsäck, liggunderlag uppställningskätting, mat till hundar och förare, extra kläder, extra mat, pannlampa med extra batterier och reservlampa m.m. Släden var välpackad, men det fanns plats kvar om någon hund skulle bli trött och vilja åka med. Ytterligare ett förarmöte där alla slädhundkörare var med, totalt 15 startande i två olika klasser. Frågorna var många, och bland deltagarna fanns förare från Tyskland, Schweiz, Norge och Sverige. Bangenomgången gick omväxlande på tyska och svenska. Spänningen steg. Skulle det gå att hitta alla skyltar som visade banan? Nästan alla skyltar var försedda med reflex, så om inget oförutsett hände skulle det gå fint att se dem även på natten. Tid för sängen.

Hundarna är startklara. Jasjin och Larizza går ut som ledarhundar. I point Natasha och Khatanta, team Nansen, Jurij, Inja och Mitchenka som wheeldogs Igor och Jerosja. Foto: Susann Enochsson

Onsdagen den 12 mars. Klockan ringde 05.30, upp och vattna hundar. Alla våra hundar dricker och äter gladerligen allt som de blir serverade, så även denna morgon. Khatanga verkar dock lite trött och dröjer innan hon sväljer det sista av soppan. In med hundarna i boxarna så de får vila. Ut igen efter 45 minuter för att kissa, sedan in igen. Så, 30 minuter före start, selas hundarna på, tassar smörjs ordentligt och hundarna placeras framför släden. Det är några hundra meter ner till startlinjen, och vi står båda på släden och lotsar ut hundarna på sjön och fram till rätt startposition. Startflaggan höjs. Nu är vi nära! Tre – två – ett KÖR! Nu bär det i väg.

Med över 110 draghundar samtidigt på isen på väg mot ett och samma spår gällde det att ha tungan rätt i mun. Vänder mig om och ser hur det går för spannet bakom, NEJ! Ser inte att mina hundar stannar för skitstopp redan efter 300 meter! Lite trassel i linorna, men det reder snart ut sig. Framåt igen. Larizza och Jasjin är väldigt säkra på kommando, så de är givna ledarhundar i startsammanhang. Spåret går i en omväxlande skogsterräng, och mestadels går det uppför. Vi är några stycken spann som håller samma fart, och det blir naturligt att vi följs åt. Ca 20 km före checkpoint 1 kom den mest spännande och besvärliga nedförslöpan. Trodde jag då… Spåret gick kraftigt nedför en avsmalnande, slingrande bana med träd som dök upp snabbare än väntat. Om man inte passade spannet i en av de tvära svängarna skulle det ha slutat med bad i en bäck. Det gjorde det för en av deltagarna… Tankarna gick till de förare som lastat sina slädar med mer än 45 kg hundmat. Med den vikten + all annan utrustning på en släde som tom väger närmare 25 kg blev äventyret maximalt.

Nåväl, vi kom fram till checkpoint nr 1 efter 4 timmar och 32 minuter. Planen var glasklar; här skulle jag stanna i ca 4 timmar för att hundarna skulle återhämta sig inför nästa sträcka. Så blev det inte. Vinden var kraftig, och jag var tacksam över att jag packat de rostfria matskålarna istället för de viktlösa plastkopparna som var tänkt från början. De hade varit borta med vinden i detta skede. Fort fram med ett snöankare till ledarhundarna så spannet blev sträckt. Därefter årets experiment; från vår gode vän Don Duncan i USA har vi fått s.k. wrist wraps, en rektangulär självhäftande historia på 180 mm x 230 mm. Tjockleken är 5 mm och materielet påminner om en våtdräkts. En wrist wrap runt varje hunds framben (handloven) och leden hålls varm och förhindrar skador. Hundarna är samarbetsvilliga, lägger sig ner efter att de utfodrats och i blåsten väntar jag på att 4 timmar skall passera. Fler spann kommer in till chekpoints allt eftersom, mina hundar ser väldigt pigga och springglada ut, så redan efter 1 timma och 15 minuter bestämmer jag mig för att lätta på ankaret och fortsätta resan. Jasjin lämnas kvar, han hade varit lös i magen under större delen av de första milen, så min teori var att han hade gjort sitt för denna gång. Med nio hundar framför släden och Petter Ringerike från Norge strax framför bar det av. Petter körde med 5 alaskan malamutes och 1 siberian husky. Vi höll samma tempo och bestämde oss för att fortsätta dagen tillsammans, något som vi båda hade nytta av.

Vinden avtog och mörkret kom smygande. Kvällen var fantastisk med stjärnor och månljus, dock inte så mycket månsken att man klarade sig utan pannlampa. Vid 22-tiden kontaktar jag hustrun och civilisationen via mobilen, min tro är att vi snart är vid checkpoint 2. Det lyser från hus i närheten, och när spåret går på sjön är vi övertygade om att chekpointen ligger inom räckhåll. Kartan är av dålig kvalitet, och i mörkret är det svårt att tyda exakt hur leden går. Plötligt hittar vi inte spåret. Petter sätter ner sitt snöankare och går runt runt runt och leter. Kan det vara upp här? Mitt batteri på pannlampan börjar bli dåligt, Petter har precis bytt. Vi fortsätter leta. Ringer till checkpoint för att få en vägledning. Inte skall vi behöva sätta upp tältet här! Med en stor portion envishet och lika stor tur dyker plötsligt spåret upp och vi ger kommando framåt till hundarna. De hade säker tyckt att det räckte för dagen, men nu var vi så nära… I sakta gemak kom vi fram till Checkpoint 2, Off road. Där var det fullt av folk med veterinären i spetsen som gjorde en obligatorisk veterinärkontroll. Karsten Grönås, med sina 12 siberian husky, hade lämnat Off road 6 minuter innan vi kom kl 00.26, så jag hade turen att kunna överta hans perfekta övernattningsplats. Fram med snöankare, på med wrist wraps, hundarna lägger sig till ro. Ingen rycker i linorna och vill iväg i den mörka natten. Startar bensinköket, kokar tortellini som senare smakar mer bränt än gott. Utfodrar hundarna, bestämmer mig för att ta min obligatoriska 6 timmars vila här. Klappar om hundarna, sätter hundmat i blöt till morgondagen, lägger ut liggunderlaget direkt på snön, tar fram sovsäcken och kryper ner med stora kängerna kvar på fötterna. Kan det bli någon sömn här, tro? Hundar ylar runtomkring, sömnen sveper över ögonen och en ny dag gryr.

Torsdagen den 13 mars. Jurij är stel, bestämmer mig för att lämna honom. Han har gjort ett fantastiskt jobb, men till nästa checkpoint där man får lämna hundar är det 60 km, så beslutet känns ganska lätt. Jag har trots allt 8 pigga hundar kvar i spannet.

Lämnar Off road 08.10. Varmt. Det hotande värmevädret kom som vi alla befarat. Människovänligt, men väldigt tungt för hundarna. Spåren var fortfarande hårda, tack och lov, och denna dag var det bara hundarna, jag och naturen som skulle kämpa tillsammans. Petter och jag startade samtidigt från Off road, men skiljdes åt efter en stund. Återigen gick det uppför, uppför. Nu kom vi upp på kalfjället och i strålande solsken, utan någon vind, var det verkligen en njutning för människan. Om det inte vore för att man fick skyva släden… Hundarna och jag var ett team tillsammans. Kunde jag hjälpa dem var det en självklarhet. Det snacks som jag hade med mig var ister som jag mixat ihop med lite lever (lever för smakens skull). Ister är ju 100 % rent animaliskt fett, och det var fantastiskt vilken energikick hundarna fick ca 20 minuter efter varje snacksning.

Uppför, uppför, uppför. Vackert var det, spåret gick genom en tallskog med flerhundraåriga anor och jag tog mig tid till att njuta av den otroligt vackra naturen. Hit måste jag igen utan en tävlingsklocka! Det tog oss drygt 8 timmar att ta oss till Lövhögen som var chekpoint nr 3. Detta var väglöst land, inga bilvägar på flera kilometer. Funktionärerna slet ont med att serva oss tävlande med vatten; de fick ösa upp i kåsor från en bäck och räknade ut att det blev totalt 300 liter vatten som östes upp på det viset! Här var det vackert, här bestämde jag mig för att slå mig till ro. Samma rutiner som på Off road, med den skillnaden att jag stretchade alla hundarna, något som visade sig vara helt rätt. Detta skall jag lägga på minnet till en annan gång. Även här var det ett stort antal hundar och mushers, även om några valt att tillbringa natten i lugn och ro någon annanstans i det väglösa landet. Jag hittade en perfekt grop som Inge Eklund haft som solgrop under dagen, glömde tacka Inge för den välgjorda sängplatsen!

Fredagen den 14 mars. Vid 03.00 gav sig Lennart Andersson iväg med sina grönlandshundar. Jag var beredd och började med mina morgonbestyr. Hundarna såg pigga ut, de hade säkert kunnat ge sig iväg för ett par timmar sedan, men då hade jag missat den helt obeskrivligtbara soluppgången som jag fick en stund efter att jag kört iväg. Jag lossade ankaret 04.05, och den första sträckan var helt fantastisk. Underbar terräng, den omnämnda soluppgången och hundar som springer, springer och springer. Petter har startat ut strax före mig och vi följs åt till checkpoint nr 4, Fjätan, 50 km från Lövhögen. Hit kommer vi redan kl 09.00, och det är onekligen imponerande att hundarna går i fjällterräng med tungt packad släde i en hastighet av 10 km/tim. Strax före Fjätan ser jag blodspår i snön. Jag ser att det är Inja som blöder, men hon ger inga tecken på hälta. Snart är jag framme och undersöker tassen, det är med största säkerhet en blåsa som har gått sönder, så här är resan slut för Injas del. Veterinären sade senare att det hade fungerat med en socka, men 50 km kvar till mål var det nog ändå ett klokt beslut.

På Fjätan stannade jag endast 30 minuter, och med 7 hundar kvar i spannet gav vi oss iväg. Jerosja och Larizza i led, säkra, fina hundar. De traskar på, och vid den tidpunkten har jag ingen aning om att sista sträckan är 70 km istället för 50 km… Per Nylén kör ikapp mig med sina siberian huskys och jag hänger på honom upp för backarna, något som visade sig vara i tuffaste laget för mina hundar. Petter hamnade efter, men efter ca 30 km är vi åter tillsammans och har ett hägrande mål framför oss. Då kommer den mest besvärliga banan jag någonsin kört på. Den kan sammanfattas med ett enda ord: puckelpist. Det gick brant uppför i några meter för att sedan tvärt gå lika brant nedför. Så höll det på, puckel efter puckel. Det enda man kunde göra var att skyva släden upp för puckeln för att sedan kasta sig på skotermattan och bromsa ekipaget nedför. Backens botten var så kort innan det gick uppför igen så att slädens buskbåge slog in i uppförsbacken. Det kändes som om vi var värda ett betydligt bättre öde än så här! Jag tackade min lyckliga stjärna att det var fullt dagsljus så att jag hade full sikt. Strax efter cekpoint 5, där tävlingsledningen bodde och just satt och åt middag (mina tankar gick till min frukost kl 03.30), kom en varningsskylt som varnade för besvärlig nedfart. I detta läge kändes det som i Norrland när det under värsta tjällossning varnas för gupp. Fanns det verkligen något att varna för efter puckelpisten? Varningen var kanske överdriven, men den fick mig att stå på bromsen. Nu var vi nere på Särnasjön igen och det hägrande målet endast 5 km bort. Skotrar och skidåkare på sjön, bilar över bron. Allt detta inspirerade hunarna att gå upp i full galopp. Jösses, man bara häpnar. Vi närmar oss campingen och hundarna lystrar efter mattes ivriga hejarop. Heja, heja, heja. Ett antal människor står uppe i backen där mållinjen är och ropar fram Petter och mig som gemensamt kommer till målet. Wow, vi gjorde det! Vilka hundar! Vilket äventyr!

Här har vi bara 5 meter kvar till mållinjen. Jerosja och Larizza i led hela sista dagen

Under resans gång har jag varierat med 7 olika ledarhundar, något som säkert har varit avgörande. De vilar mer mitt i teamet, och att ha så många olika ledarhundar stärker onekligen kvaliten på spannet. Vilka hundar som var med? Jo, Larizza, Khatanga, Jerosja, Natasha, Nansen, Igor, Mitchenka samt Inja, Juri och Jasjin som inte nådde ända fram.